panikångest
Nu berättar jag något väldigt djupt, nått som jag har drabbats av och lider fortfarande av. Men det kan få andra att öppna ögonen mer, det är inte så j*vla lätt att komma över det. Det är sjukt påfrestande både fysiskt och psykiskt, framför allt.
Det är katastrofalt. På riktigt, man kan inte åka buss utan att tänka på panikångesten och vara rädd för att den ska komma. Konstant är jag livrädd för att få en panikångest attack.
Det börjar med att man får hjärtklappningar, domningar och stickningar i fingrar och tår, eventuella svettningar (beror på hur stark panik attacken är). Pulsen går upp och man tror att hjärtat inte klarar av mer. Man tror att man kommer dö, man tror på fullaste allvar att man dör när som helst. Man stressar upp sig själv, det blir bara värre. Hyperventilerar, gråter och ber för sitt liv att överleva. Allt känns overkligt.
Jag kan ibland inte ens titta i speglar för att jag är rädd att få panikångest. För jag fick det en gång när jag kollade i spegeln och fick för mig att det var ett rum fast det inte var det. Då kändes allt overkligt och min puls började gå upp igen. Efter det går det utför, det blir sämre för varje tanke man tänker.
Små saker kan utveckla en så stor stress påfrestnig. Jag fick min första panik attack på riktigt, med fysiska symptom, för ungefär 2 år sedan. Sen dess har det inte blitt bättre... men ska gå behandling hyfsat snart så jag får verktyg, lära mig att hantera sånna situationer utan att stressa upp sig själv.
Jag vill ha hjälp, jag orkar inte leva så här konstant. Och ni ska få se mig fucking kriga mot mitt firska mål♡
